Höstprogram 2011

 

Legion

13:29 min, 2010

Eliana Ivarsdotter Haddad

Musik Richard Widerberg

Under en dag samlades en grupp kvinnor, varav de flesta inte kände varandra sedan tidigare, på Musikens Hus i Göteborg och ägnade sig åt att falla från en scen och låta sig tas emot av varandras uppsträckta händer. Situationen är tagen från rockkonserternas och festivalernas värld, här återskapad inom trygga ramar, omvandlad till en övning i tillit och mod. Med en kritisk blick riktad mot rockvärldens machokultur skapas här ett rum för värme och solidaritet, samtidigt som man kan ana att nervositet och grupptryck uppstått även i denna konstruerade sociala situation. Verket väcker frågeställningar kring en feministisk utopi och dess potential.

Eliana Ivarsdotter Haddad är en göteborgsbaserad konstnär som arbetar med ett brett spektra av konstnärliga uttrycksmedel; allt ifrån video, foto, skulptur och installation till text- och ljudbaserade verk. Eliana tog sin magisterexamen från Konsthögskolan Valand år 2009. Hennes tidigare arbeten har ofta berört frågor kring identitet. Vad skapar identitet och vad blir normgivande ideal i vårt samhälle? Elianas första soloutställning ägde rum på Konsthallen Trollhättan år 2010 och har sedan dess ställt ut bl.a. på Ropa Projektrum för Samtidskonst i Stockholm och på Galleri 54 i Göteborg.

Stora scenen

32 min, 2011

Tova Mozard

Tova Mozards Stora scenen börjar med scener där konstnären, hennes mamma och hennes mormor sminkar sig i en av logerna på Kungliga Dramatiska Teatern. Medan de förbereder sig pratar de om ålder, utseende, döden och deras relationer till varandra. Kvinnorna går sen upp på scen, och med ryggarna vända mot de tomma åskådarplatserna fortsätter de sitt samtal i närvaron av en terapeut. Konversationen är på riktigt men scenariot de är i, och så de är klädda, obskyr verkligheten. Mozard experimenterar men det private i en teatral miljö och iscensätter en situation där livet och dess realiteter är oundvikliga. Känslor som sorg blir grunden för filmens berättarstruktur som avslöjar insikter som ibland bara är igenkännbara sett utifrån eller från andra perspektiv. Filmen handlar om det komplexa i verkliga livet där komplicerande kedjor av händelser och trauman bildar ett mönster och blir till en historia.

 Spin-Off!

6 min, 2008.

Andreas Gedin

En video där en förbannelse läses av en skådespelare. Manus och regi: Andreas Gedin, foto: Henrik von Sydow, Skådespelare: Hans Sandquist, redigering: Johan Edström.

Man kan förbanna en människa eller sitt öde genom att säga att det, han eller hon kan dra åt helvete. Att formulera en längre förbannelse innebär att försöka variera språket samtidigt som innehållet förblir detsamma. Förbannelsen i Spin-off är präglad av en tydlig brist på riktning inte minst genom att skådespelaren verkar avsmaka texten njutningsfyllt och också sin egen förmåga. Denna njutning står märkligt sida vid sida med förbannelsens grovheter. Texten och framförandet liksom havererar och riktningslösheten förvandlas till en riktning tillbaka in i den som talar och vi blir som åskådare så uppenbart indragna, liksom medräknade i framförandet. Vi slipper inte undan. Förbannelsen som initialt är fylld av ilska blir till ett slags humor, skådespelaren låter texten se sig själv, det slags distans som är förbunden med satir och ironi. Han frossar i detaljerna kring de plågor offret skall utsättas för och samtidigt liksom förlöjligar allvaret i detta.

In Character  

9 min, 2008 

Saskia Holmkvist 

In Character utgår från 2 samtalssituationer med sinsemellan diametralt olika syften, där mellanmänskliga och politiska positioner hanteras: anställningsintervjun och förhöret. Situationer där relationer bearbetas och förhandlas som kräver strategier för produktiv dialog och konflikthantering, en undersökning av vilka faktorer som definierar och styr maktförhållanden och hur dessa förhållanden kan förhandlas. Verken ställer frågor kring var gränsen mellan dialog och maktdemonstration går, både på ett individuellt plan och på den offentliga arenan. Filmerna är iscensatta situationer och skådespelarna byter gradvis positioner under filmens gång och driver samtalet över en gräns där dialogen skiftar betydelse och tvingar betraktaren till en ny tolkning av situationen.

 “One flew over the Void”

11.30 min, 2005

Javier Tellez, USA

Javier Tellez verk kombinerar dokumentära och fiktiva berättelser med för att ifrågasätta definitionen av det normala. Genom att samarbeta med patienter som är intagna för mentala störningar ställer Téllez frågor om utanförskap, fördomar och sociokulturella barriärer. Detta sätt att använda konsten som en röst för marginaliserade människor har tydliga kopplingar till bildterapi, men om Tellez strävanden är inriktade på att bota någon så är det snarast publikens förutfattade meningar.

Cirksutält och annan rekvisita kommenterar med ironi det historiska utnyttjandet av abnormitet, personifierade i regissören Tod Brownings film Freaks från 1932. Tellez projekt däremot framhäver skådespelarnas karaktärer och kompetens genom att betona deras mänskliga värdighet genom att engagera deras kreativitet på en sofistikerad intellektuell nivå. Tellez suddar ut skillnaderna mellan konstnär och patient och belyser de godtyckliga gränsdragningarna för verklighet, förnuft och vansinne.

”One Flew over the Void gjordes ursprungligen för utställningen inSite_05 i San Diego, Kalifornien och Tijuana, Mexiko. Filmen dokumenterar Telles projekt där patienter från Mexicali CESAM mentalsjukhus organiserar en cirkusparad med djurmasker och handgjorda skyltar. De tågar i protest mot det allmänna synsättet på mental ohälsa i dagens samhälle. Processionen kulminerade på platsen för en föreställning där en mänsklig kanonkula flyger över gränsen mellan Mexiko och USA som kritik mot den aktuella invandringspolitiken.